Historien om Bombay Gins sträcker sig tillbaka till 1760 precis efter upphävandet av majslagarna, då en 24-årig Thomas Dakin byggde sitt destilleri på Bridge Street i Warrington, nordvästra England.
På grund av en dålig skörd det året började han faktiskt inte destillera sin ”Warrington Dry Gin” förrän 1761. Den årslånga förseningen kan ha gett honom möjligheten att perfekta sitt recept, eftersom det inte bara visade sig vara mycket framgångsrikt, utan nästan 200 år senare valdes det till att bli Bombay Gin och 27 år efter det tillhandahöll det väsentliga DNA som två växter skulle läggas till för att skapa Bombay Sapphire.
Bombay Gins historia i sammanfattning
1761
Thomas Dakin börjar destillera i Warrington och skapar vätskan som skulle fortsätta att kallas Bombay Sapphire. Tidigare i år hyllade Quintessential Brands Dakin – beskriven som skaparen av ”världens första kvalitetsgin – med lanseringen av Thomas Dakin Gin.
1960
Den amerikanske entreprenören Allan Subin lanserar Bombay Dry i USA efter att ha döpt om G&J Greenalls Warringtons gin
1987
Bombay Sapphire skapad av Michel Roux, hjärnan bakom varumärket Absolut Vodka. Varumärket döptes om och ompaketerades i sitt kraftiga blåa glas.
2000
Bombay Sapphire bryter igenom miljonvallen med sålda lådor. Tio år senare mer än fördubblades detta till 2,2 miljoner nio-liters lådor och har ökat stadigt sedan dess. År 2014 bröt Bombay Sapphire genom 3-miljonersbarriären för första gången.
2011
Bombay Sapphire East lanseras och lägger till de extra växterna från thailändskt citrongräs och pepparkorn i märkets originalrecept.
2014
Distilleriet öppnar vid Laverstoke Mill i Hampshire och Bombay Amber lanseras. Destilleriet och ”varumärkeshemmet” markerade en betydande vändpunkt i Bombay Sapphires historia, trots att de öppnade ett år senare än väntat. Baserat på platsen för ett historiskt pappersbruk, omfattar destilleriet två botaniska växthus – ett tropiskt och ett tempererat – som visar 10 handplockade växter från hela världen som användes för att skapa Bombay Sapphire Gin.
Byggnaden renoverades i samarbete med den prisbelönta designern Thomas Heatherwick, känd för London Olympic Cauldron 2012. Samma år flyttade Bombay till fatvilad gin med lanseringen av Bombay Amber, som vilas på franska vermouthfat.
2015
Star of Bombay lanseras. Uttrycket, som beskrivs som varumärkets mesta superpremiumerbjudande hittills, är framställt med destillationsmetoden ”långsam enkel batch” – och lägger ett italienskt Bergamottskal och Ambrette-frön från Ecuador till sin ursprungliga lista med 10 växter.
Hur Bombay Gin startade – Den långa berättelsen
Tillbaka i 1700-talets Warrington, enkel tillgång till både floden Mersey och kanalnätverket, innebar att staden var i centrum för handelsvägarna mellan London och Liverpool, idealiskt beläget för att dra full nytta av den industriella revolutionen. Detta gav den unga entreprenören, Dakin, ett färdigt utbud av de växter och andra råvaror han behövde för att göra en kvalitetsgin. Det gav honom också lätt tillgång till marknader där han kunde sälja den.
Warringtons läge hjälpte det också att bli ett centrum för vetenskaplig kunskap och teknisk expertis med sin berömda Warrington Academy, hem för anmärkningsvärda armaturer inklusive vetenskapsmannen Joseph Priestley och Reinhold Forster, kapten James Cooks botaniker. Utan tvekan behövde Dakin inte leta långt efter dagens bästa vetenskapliga råd.
Dakin var en av de första i en ny tidsålder av gindestillatörer som satte sig för att destillera gin av mycket högre kvalitet än ”mammas ruin” av sina föregångare. Den industriella tidsåldern gav inte bara bättre stillbilder och destilleringsteknik, den gav också en mer kräsna kundbas i den nyligen framväxande medelklassen.
Thomas Dakin blomstrade fram till sin död på 1790-talet, då hans ginrecept gick till hans son Edward Dakin, som tog över destilleriet. Det dyrbara receptet och destilleriet fortsatte att gå i arv från Dakin-familjens generationer tills verksamheten togs över av Edward Greenall efter William Dakins död, grundarens barnbarn. Familjen Greenall var framgångsrika bryggare i den närliggande staden St Helens i Lancashire. Dakin’s Warrington Gin döptes om till Greenall’s men den fortsatte att tillverkas enligt Dakins ursprungliga recept från 1761.
Tyvärr förstörde en brand i november 2005 mycket av Greenalls destilleri, och med den de flesta av dokumenten från både Dakin och Greenalls era, så det är inte känt vilka stillbilder Thomas Dakin använde när han började, och inte heller vilken infusionsmetod han använde för hans gin. Det är dock känt att Greenall-familjen följde Thomas Dakins exempel och fortsatte att investera i ny teknik för att förbättra kvaliteten på sin gin.
Ursprunget till ånginfusion
År 1831 köpte Mary Dakin (Thomas Dakins svärdotter) in en ny sort av ångmantlade destillationsapparater, för att hjälpa till att minska förbränning av spriten och den därav följande produktionen av Furfural och andra oönskade föreningar, så att renare alkohol. Den nya stillbilden var utrustad med ett då toppmodernt rikthuvud designat av en man vid namn Corty. Denna kolonn tjänade till att rena spriten.
År 1836 installerades en andra destillationsapparat med en ännu mer avancerad typ av huvud byggt av en kopparsmed vid namn Carter som hade arbetat för den berömda stillbildsingenjören John Dore, och designade och installerade stillbilder på uppdrag av Aeneas Coffey. Hans ”Carter Head” var ett betydande framsteg på Corty Head, som utgjorde en sluten pelare monterad ovanpå kopparkrukan.
Både Carter- och Corty-huvudena korrigerade spriten till en sådan grad att de botaniska smakerna måste ha introducerats efter denna korrigering. Om växter helt enkelt tillsattes i grytan under dessa kolonner skulle de eteriska oljorna som bär deras smak ha tagits bort av huvudena. Den renade spriten som produceras av kolonnerna skulle ha kunnat omdestilleras med växterna i en vanlig kastrull utan korrigerande kolonn, men det skulle ha varit kostsamt och tidskrävande. Istället, någon gång – och det är inte känt när – hade någon den ljusa idén att introducera ånginfusionskorgar, så att behovet av ytterligare botanisk destillation eliminerades.
I den här metoden för gindestillation, färdas spritångan upp i rektifieringskolonnen för att komma ut på toppen, där den passerar längs svanens hals (eller lynearm) och in i en kammare där perforerade kopparkorgar håller växterna. Ångan passerar genom dessa växter, så extraherar deras eteriska aromatiska oljor utan att koka eller denaturera dem.
Den första skriftliga referensen till denna process finns i den franska boken ”Traité des Liqueurs et de la Destillation des Alcools” från 1855 av Pierre Duplais, men det finns mycket tidigare referenser till att en sådan ångkammare används för att hålla korgar med träkol för att filtrera sprit. efter pot still-destillation. När en riktpelare som Corty eller Carter Heads väl hade installerats skulle det inte längre ha funnits en
behovet av kolfiltrering så det verkar troligt att det var då Dakins skickligt anpassade denna annars överflödiga apparat för att hålla växterna och därigenom undanröja behovet av en andra botanisk destillation. Det kan alltså antas att ånginfusionen av botaniska ämnen vid Warrington-destilleriet startade 1831 efter installationen av Corty Head.
1831 Corty still och 1836 Carter stills förblev i drift fram till 1961 då, som en del av en flytt till en större plats vid Loushers Lane i utkanten av Warrington, de bästa fungerande delarna av vardera slogs samman för att göra en stillbild (med hjälp av potten) från Corty och kolumnen från 1836 Carter Head still). Ett år senare byggde John Dore Company ytterligare två Carterhead stillbilder som var exakta kopior av den sammanslagna stillbilden. 1957 hade John Dore Company också byggt en annan Carterhead-still för Greenall’s med en något annorlunda formad kruka.
Trots de många förändringarna i ägandet och utvecklingen inom destillationsteknik, fortsatte företaget att göra Greenalls Gin till Thomas Dakins recept från 1761 – vilket det faktiskt gör än i dag. Perioden omedelbart före, under och efter flytten till Loushers Lane sammanföll dock med utvecklingen av ett nytt ginmärke, ett som skulle fortsätta att bli ett av de mest kända i världen.
The Bombay Spirits Company
1957 beslutade en New York-baserad advokat som hade lärt sig om dryckesindustrin när han arbetade för Seagram’s att det fanns en möjlighet för ett nytt ginmärke i Amerika. Allan Subin bodde på Madison Avenue och umgicks med framgångsrika Mad Men, bankirer, advokater och entreprenörer. Han var gift med en engelsman så var också förtjust i allt som var brittiskt. Med dessa influenser och hans kamraters smak i åtanke, försökte han skapa ett ginmärke som förkroppsligade 1920-talets elegans.
Efter en del efterforskningar drog han slutsatsen att Greenall’s var människorna som gjorde hans gin och att deras recept från 1761 och ånginfusionsprocess var precis vad han letade efter, men med kravet att spannmålssprit användes enligt originalreceptet, inte melasssprit som användes av Greenall’s vid den tiden.
Bombay och Rajs dagar var inspirationen till hans gins namn med drottning Victoria, symbolen för engelskhet, som det nya varumärkets ikon. Intressant nog hade användningen av en brittisk monark för varumärkessyfte förbjudits 1934, men eftersom Subins gin var riktad mot den amerikanska marknaden gällde inte regeln.
Sabin lanserade sin Bombay Dry Gin (nu ”The Original”) 1960, och uppnådde en årlig försäljning på 10 000 fodral vid det tredje året och 100 000 fodral vid decennietsskifte. År 1975 var efterfrågan på Bombay Dry Gin sådan att produktionskraven på ånginfusionstillverkarna tvingade Greenall’s att börja använda sina pot stills och en blötningsprocess för att producera sin egen Greenall’s gin. Detta frigjorde den botaniska korgapparaten för den enda produktionen av Bombay, även om de också började använda pot stills för att mata ånga till botaniska korgar, liksom Carter Head stills.
Bombay Sapphires skapelse
På 1980-talet kallades företaget I.D.V. (nu Diageo) köpte varumärket Bombay Gin men fortsatte att kontraktera G&J Greenall för att producera det för deras räkning. Det dröjde inte länge efter detta som en annan amerikansk marknadsföringsvisionär, som Sabin före honom, såg på receptet från 1761 som inspiration för en ny spelförändrande gin.
Michel Roux från Carillon Importers var känd för att ha skapat vodkamärket Absolut och han såg en möjlighet att göra för gin vad han hade gjort för vodka, och förutse en lyxgin som man tror skulle återuppliva hela kategorin.
Ian Hamilton, Greenalls huvuddestillatör vid den tiden, fick i uppdrag att skapa en superpremiumversion av Bombay Dry Gin. Hans uppdrag var att förbli trogen Bombays ursprungliga recept från 1761, men utveckla det genom att lägga till nya växter. Han experimenterade med en mängd växter och testade destillering av var och en för att bedöma deras effekt på receptet.
Så småningom bosatte han sig på två exotiska sorter av peppar: Grains of Paradise och Cubeb Berries. Deras tillägg till receptet från 1761 gav en gin med större livlighet, med tillsats av blommig peppar och kryddor.
I motsats till vad många tror, minskade Ian inte mängden enbär i originalreceptet, eller ändrade faktiskt förhållandet mellan någon av de andra ingredienserna som användes i 1761 års recept. Han lade bara till de två extra växterna och det var deras interaktion med de andra växterna under destillationen som skilde Bombay Sapphire från den ursprungliga Bombay.
Namnet Sapphire har inspirerats av den berömda Star of Bombay, en fantastisk violettblå safir som upptäcktes i Sri Lanka och gavs till den stumma filmstjärnan och legendariska cocktailentusiasten Mary Pickford av hennes man Douglas Fairbanks. Ädelstenens färg inspirerade den fyrkantiga genomskinliga blå flaskan, en design så enkel och ändå så revolutionerande att den cementerade varumärkets lyxpositionering och gjorde Bombay Sapphire till en designikon.
Kombinationen av Hamiltons fantastiska vätska, den ikoniska flaskan och Roux marknadsföringsvision visade sig vara en omedelbar hit. När Bombay Sapphire lanserades 1987 markerade det en vändpunkt för ginens förmögenhet. Sapphire stärkte ginkategorin och banade vägen för den ökning av nya varumärken som vi ser på marknaden idag. Tillbaka i Storbritannien växte en ny ras av bartender fram och en ung Dick Bradsell, som då arbetade på Fred’s Club, blev inspirerad att skapa sin nu berömda Bramble-cocktail med den nya ginen.
Bacardi & Bombay Gin
År 1997 var cocktailåteruppkomsten på god väg [vilket ledde till att jag etablerade CLASS Magazine i augusti samma år]. Det visade sig också vara ett betydelsefullt år för Bombays framtid och faktiskt spritindustrin som helhet. Sammanslagningen av två av världens största dryckesföretag, I.D.V. (Grand Metropolitan), då ägare till Bombay Gin, och United Distillers (Guinness), bildade konglomeratet som nu heter Diageo och skickade en rysning genom dryckesindustrin.
Det sammanslagna bolaget visade sig vara det överlägset största och mäktigaste spritföretaget och det föll på konkurrensmyndigheterna i både Storbritannien och USA att skära ner det till storlek. Diageo tvingades avskaffa varumärken vilket resulterade i försäljningen av Bombay Spirits Company till Bacardi.
Bacardi satte förnyad kraft i marknadsföringen av Sapphire, gav konstnärer och designers i uppdrag att skapa spektakulära safirfärgade glasvaror och engagerade sig ordentligt med bartenders för att hjälpa till att driva cocktailboomen.
Trots förändringarna i ägandet förblev produktionen av båda Bombay-ginsna i Ian Hamiltons säkra händer på G&J Greenall. I november 2005, när en brand på Lousher’s Lane Distillery totalförstörde buteljeringshallen, räddades destillationshuset och Carterhead-destillationerna med sina infusionskorgar och destilleringen av Bombay återupptogs bara en vecka senare.
De dyrbara stillbilderna, som hade kommit så nära ett katastrofalt slut, kan ha funnits i G&J Greenall-destilleriet men de ägdes av Bacardi. Folket på Bacardi måste ha känt sig något hjälplösa när rapporterna om branden kom in, sedan ännu mer frustrerade när leveranser av Bombay gins hotades i efterdyningarna av branden.
Denna närapå katastrof kan ha varit katalysatorn för Bacardi att börja fundera på att flytta sina Carterhead-stills och produktion av Bombay-gins till sitt eget destilleri där de hade total kontroll, men Bacardis slutliga tillkännagivande att de var i färd med att bygga sitt eget destilleri, kom i början av en bredare industrirörelse för ginmärken att komma från deras egna dedikerade destillerier, ungefär som maltwhisky.
Laverstoke Mill
En nedlagd kvarn i Hampshire, England valdes som plats för det toppmoderna gindestilleriet och besökscentret. Renoverings- och byggnadsarbeten startade 2012 med två av Carter Head-destillationerna från Warrington renoverade och flyttade till det nya destilleriet. Nya stillbilder beställdes också men deras design och form var identisk med de gamla stillbilderna i Warrington.
Destillering startade vid Laverstoke Mill hösten 2013, med produktion som gradvis flyttade från Warrington under vakande öga av dåvarande Master Distiller, Nik Fordham, formellt Distillery Manager på Beefeater. Det nya destilleriet öppnade officiellt den 17 september 2014.
Platsen kan ha förändrats, och i linje med Bombays image bli mer ”designer”, men produktionsprocessen förblir densamma och Bombay gins fortsätter att tillverkas med hjälp av ånginfusionsdestillationsprocessen med ångor från både pot still och Carterhead stills. Det är också värt att komma ihåg att Bacardis Master of Botanicals, Ivano Tonutti, har varit ansvarig för de växter som används för att göra Bombay gins sedan 1998 när Bacardi köpte ginmärket från Diageo.
Destillationerna har flyttat till ett snyggare destilleri med mer tekniskt avancerad laboratorie- och annan utrustning men de drivs på samma sätt med samma växter.
